H65 Höör fick bästa tänkbara start på slutspelet. Önnered besegrades på hemmaplan med 28-25.

Om H65 var laddat?

Inte så lite. Spelarna var så ivriga att matchen mot Önnered inleddes med alldeles för hög anspänning, märkliga tekniska fel och småvilset försvar.

Det ledde till att Önnered kunde skaffa sig en tremålsledning i omgångar, men efter en dubbelutvisning för bortalaget kom h65 både ikapp och förbi.

Helt jämnt i paus: 14-14.

Andra halvlek inleddes med att H65 tryckte gasen i botten och gjorde 4-0 direkt.

Tonen var satt - och det försprånget tappades sedan aldrig. Emma Jönsson svarade överlag för en stark insats och var tillsammans med Agnes Åseskog i mål bland de bästa hemmalägret.

- Det är mycket lättare att bota övertaggade spelare än ”undertaggade”. Vi kom in i sluspelet med stor förväntan och det kokade kanske över lite. Jag var orolig när vi låg under med tre bollar mot ett bra lag, men det kändes ändå som att vi skulle kunna ta det bara vi fick ordning på vårat eget.

Sagt och gjort.

– Vi gjorde mål de tre första målen direkt i första halvlek och borde ha dödat matchen i anslutning till det. Sedan är det små detaljer i slutet där vi sätter våra lägen och de bränner.

Hur ser du på fortsättningen?

– Önnered är ganska bra, det är ingen vanlig ligasexa som vi möter direkt. Men vi har mycket självförtroende!

Returmatchen spelas på fredag kväll i ÖHK-halen och match tre på hemmaplan tisdagen den 1 april klockan 19.

Under de senaste nio åren har jag lagt mer tid och kraft på H65 än något annat i mitt liv, inklusive min familj. Det går inte att skriva några avslutande rader från min tid i H65 utan att börja med familjen Hansson. Människor som inte varit en del av H65-familjen förstår inte vilken enorm betydelse familjen Hansson haft för Höör.

- Engagemang

- Tid

- Resurser

- Kärlek

- Omtanke

Listan kan bli lång då deras dedikation för klubben är oslagbar. Om man någon gång vill visa sin tacksamhet till familjen Hansson görs det bäst genom att ge något till H65.

Minnena från tiden i H65 är väldigt många där naturligtvis vinster och förluster fyller en del. Däremot är alla möten med människor det mest centrala jag kommer ta med mig. För att ge er en liten inblick kommer några exempel.

* Spelaren på utvecklingssamtalet som endast var intresserad av hur det skulle gå för laget helt utan egen agenda. Villkorslös lojalitet och större klubbhjärta har jag aldrig upplevt.

* Spelaren som på allvar hotade med att sluta om det blev ett löppass till under träningslägret, problemet var att det blev TRE löppass till. Hon slutade aldrig.

* Spelaren som var besviken över förtroende och speltid men ändå var 100% lojal mot laget och mig.

* Tacksamhet från spelarföräldrar över att deras dotter var en del av H65.

* Att få ta del av spelarens glädje inför planerad utlandsflytt samtidigt som saknaden av att inte få behålla henne smög sig på, som en bergochdalbana.

* Spelaren som var så arg på mig att det flög bollar mot mig.

* Spelaren som i två veckor vägrade prata eller ens titta på mig, detta efter lite individuell feedback.

* Besvikelsen vid kontraktsförhandling över erbjuden lön till spelare men där vi istället pekat på andra värden och verktyg som finns i föreningen.

* Lyckan över alla före detta H65-are som antingen sitter på läktaren, ger en kram eller bara hör av sig.

* Jan som när jag kom till klubben förmedlade att han ville spela SM-final, det blev fyra stycken hittills samt tre cupfinaler.

Vidare vill jag lyfta fram ledarteamet. Under mina år i Höör har jag varit ansiktet utåt för det ledarskap som präglat föreningen. Att ha huvudansvaret är något jag trivs med men den viktigaste kombon för att ledarskapet har fungerat är övriga ledare. Samtliga har med glädje antagit roller för att verka inåt i gruppen så att den ska må väl. Min huvudroll hade inte varit värt något utan övriga ledare och deras insatser. Jag har trivts otroligt bra med att jobba ihop med övriga ledarstaben och känner stor tacksamhet över det.

Därmed ett extra tack till Jean, Micke, Mats och Jonas som stått ut med mig och hållit reda på mig i nästan 10 år, ni är guld värda.

När det gäller framtiden, så blir det som ni gör den.

Till sist, jag är inte färdig i H65 än men vill ändå säga tack för allt!

// Ola

Bild: MN Photo

I segermatchen mot Sävehof var oturen framme.

Ofelia Shoai Hallberg vred till knät och nu har läkardomen kommit.

En magnetröntgen har konstaterat det de flesta befarade.

– Främre korsbanet är av, säger Ofelia.

Nu väntar vila fram tills en operation kan äga rum. Därefter väntar rehabträning och uppträning som brukar ta någonstans mellan nio månader och ett år.

Shoai Hallberg har kontrakt med H65 även under säsongen 25/26 och klubben ser fram emot att stötta henne på bästa tänkbara sätt tills hon kan återvända till planen. Tills dess kommer hon fortsätta att vara en viktig del av truppen i rollen som pådrivare och vän.

Foto: MN Photo

H65 Höörs sista hemmamatch i grundserien blev någonting alldeles extra. Av flera olika anledningar.
Segern mot Sävehof var en sak.
Knäskadan på Ofelia Shoai Hallberg eb helt annan.
Och hyllningen av Ola Månsson en tredje...

Bilder från MN Photo finns här: https://www.mnphoto.se/Handboll/H-65-Hoor/20242025/2025-03-15-H-65-Hoor-IK-Savehof

Om segern med 31-25 (13-6) mot Sävehof går det att säga mycket.
Strålande försvars- och målvaktsspel i första halvlek ledde til en sjumålsledning, som sedan hölls hela vägen hem. En viljeseger med mycket hög sportslig leverans – i en hall som kokade!
Därmed klev H65 upp på tredje plats i tabellen inför onsdagens slutomgång borta mot Kristianstad.

Tyvärr drabbades H65:s Ofelia Shoai Hallberg av en elak knäskada redan efter tio minuter.
Två mål hann hon med att göra när H65 gick till anfall i 4-2-ledning. I en av många hänsynslösa satsningar vred Ofelia till knät illa och blev liggande i svåra smärtor.
Skadan befaras vara av allvarlig karaktär, men först efter veckans läkarundersökningar och kommande magnetröntgen vet vi exakt vilken typ av skada det handlar om och innebörden av den.

I andra halvlek tvingades även Emma Jönsson lämna banan efter en kraftig stukning. Hon bandagerades hårt och haltade av och även om det inte verkar för allvarligt kommer den närmsta tiden att ge svar om fortsatt spel.

Trots två tunga tapp fortsatte H65 att kontrollera händelserna.
Segern var aldrig i fara och Ola Månsson summerade:
– H65 och Sävehof har spelat i fyra av de fem senaste finalerna i svensk damhandboll. Vi har spelat tre raka cupfinaler och missat en SM-final. Vi har spelat sammanlagt sju finaler varav fem har varit mot Sävehof. Det är klart att det blir speciellt att mötas så här.
Det märktes att ni var uppretade efter storförlusten senast mot Skara?
– Vi fokuserade väldigt mycket på de sakerna vi misslyckades med mot Skara.
Som avsluten?
– Nej! Det var inte problemet. Problemet var energin och vad vi vill utstråla. Jag hade kunnat leva med att vi förlorat idag så länge vi hade fightats. Jag hade kunnat leva med en förlust efter massa bommar i försvaret och missade frilägen – men inte med att se ut som ett lag som inte vill vinna.
Hur påverkade Ofelias skada laget?
– Jag vet inte... Jag fokuserade enbart på spelarna i laget under själva matchen. Sedan är det klart att vi fick mindre valmöjligheter när två startspelare tvingades kliva av och Ofelias skada såg ut att vara allvarlig.

Lagkaptenen Tilda Winberg fick kliva in som mittsexa och var strålande både framåt och bakåt.
– Vi fick en bra start på matchen, sedan blev det väldigt tråkigt när Ofelia skadade sig. Jag tror alla blev skärrade och då fanns det två val: antingen fegade vi ner oss – eller så spelade vi för Ofelia. Jag tycker verkligen att vi står upp som lag och visade att vi verkligen ville vinna matchen - oavsett vilka som var på planen för stunden.
Kände du något lagkaptensansvar?
– Ja, jag har varit med om sådant här tidigare. Det gäller att behålla lugnet och arbeta metodiskt. Sedan var det speciellt att möta just Sävehof och vi är väldigt starka på hemmaplan.

Efter matchen avtackades Ola Månsson, eftersom det var den sista seriematchen, efter sina nio säsonger i H65.
Ensam i mittcirkeln, sittandes obekväm i en stol, kom hälsningar och hyllningar från tidigare spelare.
Då kom tårarna.
Marie Wall, Mikaela Mässing, Emma Rask, Sofia Hvenfelt, Jannike Wiberg och Jan Hansson hade alla prata in personliga hälsningar kryddade med diverse minnen. Det var samtidigt en stund där en hel klubb, med dess supportrar och spelare, slöt upp och unisont visade sin uppskattning för den sannsaga de fått vara en del av.
Vad hände med dig där på stolen? Tårarna kom?
– Man började fundera på allt som hänt under de här åren. Alla i publiken satt kvar efter matchen.
Rösten stockas igen när han ska återberätta vad han kände.
– Det var en fin stund...
– Vi firade ju även att vi vunnit Svenska Cupen. Samtidigt finns det personer som Micke, Mats och Jean som är kvar i laget. De ska man inte glömma, säger Ola som planerar ett mer offentligt tack tillbaka inom kort.
– Jag kommer att skriva ett brev efter sista hemmamatchen...

Efteråt firades dessutom segern i Svenska Cupen där Anders Netterheim, kommunfullmäktiges ordförande, höll tal och överlämnade blommor som Månsson fick ta emot.
Du blev obekväm när du sattes i stolen?
– Jag tyckte inte om det. Jag vill göra någonting om jag ska vara i centrum och tycker inte om födelsedagar heller. Jag blir gärna hyllad för en seger, men är en lagspelare, sa Ola.